Staden Veckelaks fick en lös och kort ”patent” av generalguvernör Per Brahe år 1653. Redan ett år senare beviljades staden begränsade aktiva stapelrättigheter som omfattade sjöfart till Finska vikens hamnar. Trots sina förhållandevis förmånliga rättigheter utvecklades staden långsamt, vilket berodde mycket på Viborgs (fi. Viipuri) och Revals dominerande roll i de östliga delarna av det svenska riket. Tjäran var den viktigaste handelsvara, vilket var fallet i många andra finländska städer under den här tiden. Trots allt var Veckelaks den enda på 1600-talet grundade nya stad i östra Finland som överlevde hela stormaktstiden: alla de andra nya städerna (Nyslott/Savonlinna, Villmanstrand/Lappeenranta, Kuopio/Kuopio och Brahea/Raahe) förlorade sina stadsrättigheter senast på 1680-talet.

Under 1600-talet förblev Veckelaks alltså som en mindre betydande stad. Stadsförvaltningens kärna bestod av en borgmästare och 5–6 rådmän. Staden kan betraktas som en anspråkslös handelsstad och dess betydelse som stadskulturens utspridare var inte stor. En skola grundades dock till Veckelaks redan år 1659 (en så kallad pedagogi). Största delen av borgarna härstammade sig från den kringliggande landsbygden och hade inte särskilda tidigare kunskaper om stadslivet. Många av dem var emellertid vana vid sjöfarten och handel, eftersom de hade idkat dessa näringar långt innan Veckelaks var ”förklarat” för en stad. Veckelaks hade en gemensam församling med Veckelaks socken och församlingens kyrka var belägen i stadens mark.

Under det Stora nordiska kriget brändes staden ner av egna grupper år 1712, när dessa retirerade till väster för de anfallande ryssarna. Sedan Viborg genom fredsslutet av år 1721 avträddes till Ryssland önskade regeringen leda östra Finlands handel från Viborg till Veckelaks. Stadens namn förvandlades år 1723 till Fredrikshamn efter Sveriges konung Fredrik I och förklarades för stapelstad som åtnjöt mycket stora friheter från alla slags utskylder. Dessa betydande privilegier av år 1723 hjälpte staden att uppblomstra under 1720- och 1730-talet. Staden var under den här tiden en av de främsta i tjärexport och den största utskepparen av bräder i hela svenska riket. I själva verket lyckades staden att stabilisera och förbättra sin ställning på östgränsen, fastän konkurrensen mot Viborg var hård. Mellan fredsslutet av år 1721 och kriget mot Ryssland åren 1741–43) härrörde de framgångsrikaste företagarna i Finland från Fredrikshamn. På 1720-talet började de betydande befästningsarbetena, vilka också upplivade stadens infrastruktur och ekonomi. Staden förstördes av de svenska grupperna på sommaren 1742 och genom freden som slöts i Åbo (fi. Turku) år 1743 införlivades staden med Ryssland.