Historik
Kalmar ligger vid den smalaste delen av Kalmarsund. Avståndet till Öland är 6-7 km och till medeltidens danska gräns 40 km. Begreppet Kalmar omfattade på medeltiden dels borgen, som var centrum för ett fögderi, dels staden, separerad från borgen med en vallgrav och med egen rättsordning. Kalmars närhet till gränsen gav ett utsatt militärt läge. Redan tidigt omgärdades staden av en ringmur. Sjösidan befästes något senare. Stadens läge som en västlig "förborg" till borgen skapade en akut säkerhetsrisk och vid 1600-talets mitt flyttades därför stadsbebyggelsen till Kvarnholmen.
Fögderiet växlade i omfattning, men sträckte sig längs kusten ned till danska gränsen. 1634 blev K residensstad för landshövdingen i K län. Länet blev något större än fögderiet, bl a inkluderande Öland. Under medeltiden var K med omgivningar kyrkligt underordnat Linköpings stift. 1555-83 bildade området dock ett eget ordinariedöme med residens i K. 1569-70 hörde området till Växjö stift för att 1583-1603 återförenas med Linköping. Då hade ordinarien i K blivit biskop i Linköping. 1603 blev K centrum för en superintendentia och mellan 1678 och 1915/1916 utgjorde området ett självständigt stift. Första biskopsvalet ägde rum 1710.
K ligger i ett bördigt kustområde, som västerut övergår i det småländska inlandets barrskogsklädda och kuperade moränterräng. Ett antal mindre åar förbinder kusten med inlandet, av vilka åtminstone Ljunbyån under förhistorisk tid varit en viktig kommunikationsled.
Enstaka arkeologiska belägg tyder på aktiviteter inom stadsområdet redan under de första århundradena e Kr. Enligt en hypotes (Lars Hellberg) kan stadsnamnet K ses som ett ö-namn, bland annat indikerande förhistorisk kolonisation från mälarområdet. Under medeltiden skulle namnet ha överförts till platsen för staden, där hamnförhållandena varit bättre. Källkritisk granskning av berättande traditionskällor, krönikor, Snorre mm, visar att orten K börjar nämnas först omkr år 1200. Entydiga stadskriterier (slutet område, egen styrelse, egen jurisdiktion) dyker upp först vid mitten av 1200-talet. Bristen på arkeologiska belägg ger vida tolkningsramar för bedömning av K's uppkomst och tidiga konsolidering. Uppkomsten kan föras 50 till 100 år bakåt från de äldst u-kriterierna. En kastal, för kontroll av sjöfarten och vägledare, sannolikt från Knut Erikssons tid 1167-93, har arkeologiskt konstaterats på slottets borggård ytterst på udden.
K uppkom i ett expansivt skede präglat av östkolonisering runt Östersjön, hansans expansion samt världsliga och kyrkopolitiska maktförskjutningar. Staden blev en viktig knutpunkt för den tyska handelsexpansionen, men också för den svenska centralmaktens gränskonsolidering och den omgivande allmogens avsättning av varor.
Exporten omfattade produkter från boskapsskötsel (smör, skinn, hudar) jordbruk och skogsbruk (tjära, virke). Under tidig medeltid spelade dessutom kalmarjärn en viss roll men denna utförsel tycks ha avtagit efter 1200-talet. Hantverket var inte exportinriktat. Importen omfattade kläde, tyskt öl och åtminstone från senmedeltiden även salt.
K's befolkning har för 1300-talet uppskattats till 200/300 hushåll (Blomkvist). Med en MHS-koefficient på 5 och en komplettering med kyrkans och kronans folk kan staden då ha inhyst kanske 1300-1800 invånare. En beräkning baserad på tänkebokens gårds- och personuppgifter ger för 1400-talet ett uppskattat antal personer inom stadsmuren på omkr 2000. Kamerala längder från tiden 1540-1610 redovisar ett jämförelsevis kraftigt fluktuerande men för perioden i dess helhet konstant hushållsantal kring ca 400. Maximum, ca 650, nåddes under hertig Karls vistelse i staden vid 1550-talets slut och igen vid början av 1590-talet, ca 450 hushåll.
K's centrala lokalisering för sjöfarten och nära gränsen mot Danmark gjorde staden till en viktig mötesplats för internationella förhandlingar, men också en replipunkt för kungliga besök. 1266 sammanstrålade där Birger Jarl med kardinal Guida och 1276 ingick i K Magnus Ladulås äktenskap med Helvig, dotter till greve Gert av Holstein. Det viktigaste av medeltidens kalmarmöten ägde rum 1397, då kröningen av Erik av Pommern till kung över de tre nordiska riken ägde rum. Den senare omstridda kalmarunionen hade därmed sett historiens ljus. Kung Erik vistades ofta i K, bl a 1407-09 och 1430 gav han en stor donation till sin kröningskyrka i staden, som vid tillfället förklarades för "halffuan doom".
1435 infann sig Engelbrekt i staden för att dra med den i upproret. Han misslyckades dock och igångsatte därför en blockad. Oron kring K förstärktes med senmedeltidens unionsstrider. 1497 intog danskarna staden och under de följande hundra åren skulle anfall och belägringar upprepas fram till kulminationen 1612-13 då danskarna åter intog K och ödelade större delen av bebyggelsen.
Sylvanders försök att, med hjälp av Saxo Grammaticus. föra K's uppkomst tillbaka till tiden före omkr 740, då Bråvalla-slaget mellan svear och götar antogs ha ägt rum, är idag historia. Källkritiken har rensat i rabatten samtidigt som strängare urbaniseringskriterier numera tillämpas. De äldsta skriftliga beläggen går inte längre tillbaka än till 1243 (dominikankonvent grundas) 1255-60 (skrivelse till Lübeck ang L-borgares arvsätt, brevet sigillerat med K's stadssigill, det äldsta kända från ngn svensk stad), 1302 (nytt sigill) och 1312 (belägg på stadsstyrelse).
1600-talet blev metamorfosens sekel i K's historia. Staden förvandlades från "medeltidsstad" till en "renässansstad" och vägen gick över två stora förstörelser. Kalmarkrigets framfart i K skapade behov av en ny och militärt ändamålsenlig stadsplan. Ett utkast till en radialplan förefaller ha delvis förverkligats, men efter nästa stora förstörelse, branden 1647, beslutade man att flytta staden till Kvarnholmen, Flyttningen drog ut på tiden över ett decennium, bl a därför att myndigheterna tog tid på sig med planering och förberedelser, men efter flyttningen var K förvandlat till en rutnätsformad stad, som inte längre låg som en buffert mellan slottet och dess uppmarschregion. Den gamla staden lades öde, med undantag för en ringa malmbebyggelse.
Återuppbyggnaden efter kalmarkriget gick fort och ledde till en inte obetydlig tillväxt. Stadens hushållsantal ökade från knappt 400 före kriget till nära 600 vid seklets mitt. I folkmängd kan detta innebära en ökning från kanske 1500-2000 (k= ca 4) upp till 2500-3000 . En gynnsam handelspolitik, där K bl a blev centrum för ett antal lydköpingar, gav goda ekonomiska konjunkturer. Utrikeshandeln ökade fram till seklets mitt. Stadens betydelse stärktes också av att dess funktioner som kyrkligt och administrativt centrum utvecklades. Staden fick också en viktig militär roll i samband med den svenska stormaktens expansion på andra sidan Östersjön. Den militära garnisonen uppgick i fredstid till ca 300 man, men kunde i orostider svälla till 2000. Tidvis förlades flottan till K, och när en omlokalisering av amiralitetet i Stockholm diskuterade under seklets tredje kvartal förekom K i bilden. Under några år på 1680-talet förlades amiralitetet till K, men flyttades snart vidare till Karlskrona. Stadens kyrkliga och kulturella centralortsfunktioner stärktes dessutom av att superintendentian 1678 blev stift, och att K's trivialskola under 1600-talets senare del expanderade till ett gymnasium. Från 1692 var skolorganisationen i K jämförbar med de regelrätta gymnasierna i andra städer (gymnasier hade inrättats i Västerås 1623, Strängnäs 1626, Linköping 1627, Åbo 1630 och Dorpat 1630).
Roskildefreden 1658 förändrade emellertid starkt K's betingelser. Stadens militära roll avtog. Slottet förlorade sin betydelse som fast försvarsanläggning. Under 1700-talet tjänstgjorde det som spannmålsmagasin och kronobränneri. Det hade före gränsflyttningen varit kronans avsikt att göra K till centrum för handeln i sydöstra Småland, men det faktiska omlandet kom att bli något mindre än avsett. Konkurrensen i söder och väster från de danska städerna i Blekinge och i norr från Västervik innebar att K's tilltänkta omland naggades i kanten. Trots detta innebar den gynnsamma stapelpolitiken en resurskoncentration till K.
K's export baserades under 1500-talet och fram till 1600-talets mitt framför allt på boskapsprodukter och tjära. Staden hade också en konstant spannmålsexport. Importen vilade på kläde och salt. Vid 1600-talets mitt förskjöts exportens varusammansättning. Livsmedelsexporten och andra varor från boskapsskötseln minskade kraftigt. Spannmålsexporten förvandlades så småningom till import. I stället ökade staden beroende av trävaruexporten (bräder, tjära, beck) och en kraftigt växande utförsel av ölandssten. Orienteringen mot Tyskland var fortfarande stark, men utförseln på först Holland sedan England växte i betydelse. Under senare 1600-talet vidgades sjöfartsräjongen också till Frankrike, Spanien och Portugal.
Den nya situationen efter gränsförändringarna vid 1600-talets mitt kan förklara att K tycks ha stagnerat i befolkningsutvecklingen under 1600-talets senare del och 1700-talets början. Mantalslängderna tyder på en klar tillbakagång från seklets mitt till 1690-talet. En viss återhämtning fram till 1730-talet låg sannolikt på 1720-talet, då K av allt att döma hade påbörjat en expansion som skulle pågå till 1700-talets mitt. Folkmängden kan omkring 1700 ha varit ca 2000 för att på 1730-talet kanske ha ökat till i runda tal 2600-2700. När faktiska befolkningstal finns tillgängliga från 1700-talets mitt redovisas 2600 invånare. Fram till 1760 ökade invånartalet till nära 3300 för att under återstoden av 1700-talet stanna vid en folkmängd fluktuerande mellan drygt 3100 (1764) och knappt 3900 invånare (1781). Ännu år 1800 var folkmängden inte mer än 3041 inv. Därefter vidtar emellertid en permanent uppgång, som i realiteten innebar att K började sin moderna urbaniseringsprocess.
K's roll som sjöfarts- och exportstad var betydelsefull för expansionen under frihetstiden. Utvecklingen stimulerades också av en satsning på manufakturer fram till seklets mitt. Denna avtog dock under senare delen av seklet och K's manufakturer efter 1750 var obetydliga. Garnisonen var ganska liten under 1700-talet, men länsstyrelsen och stiftsadministrationen gav sysselsättning åt ganska många personer. En ökande europeisk efterfrågan på trävaror stimulerade en exportökning i K. Stadens handelsflotta expanderade kraftigt under 1700-talet. Exporten förändrades under seklets senare del. Tjära och beck förlorade i betydelse, men ersattes av stångjärn bland K's stapelvaror. Brädexporten genomgick en förskjutning från klenare dimensioner till grövre hel- och halvbottenbräder. Importen var fortfarande i stor utsträckning baserad på salt och spannmål.
K var emellertid i huvudsak en exporthamn. Det är sannolikt att K's export var den ledande näringen bakom stadens befolkningsutveckling. Således sammanföll en minskning av befolkningen på 1780-talet med en tillbakagång för exporten. När stångjärnsexporten blir viktig omkring 1800 börjar samtidigt en befolkningsexpansion i staden.
Litteratur:
Dagmar Selling, Kalmar.(Medeltidsstaden 61) 1984.
Kalmar stads historia, I-III. (Red. I Hammarström) Karlshamn 1979, 1982, 1984.
Sven Lilja
|