Historik

Landskrona fick sina första privilegier av Erik av Pommern år 1413. Privilegierna var gynnsamma och jämställde från början L som stad med Skånes dåvarande städer. Staden anlades vid platsen för ett äldre fiskeläge, Södra Säby. Redan i Saxo Grammaticus (1100-talets slut) omnämns "Landora", som då sannolikt åsyftade den naturliga hamnen där L lades. Platsen hade goda hamnförhållanden och låg i anslutning till en gammal färdled mellan Malmö/Lund och Helsingborg. Beslutet hade föregåtts av anläggandet av ett karmeliterkloster. Tomt och jord donerades av kung Erik 1410. Klostret stod färdigt 1415. Stadsnamnet används redan 1412, då engelska köpmän tilläts ligga i Landskrona. Namnbruket var skiftande under den första tiden, och samma namn hade använts även på andra anläggningar (Ryssland/Karelen 1299 och Gotland 1396). Det är möjligt att staden L börjat anläggas redan omkring 1710, då karmeliterklostret fick sin donation. Staden fick förnyade privilegier 1415, och vid samma tid sannolikt även sitt äldsta vapen.

L's tillkomst har satts i samband med försök att stävja hanseaternas maktställning i Östersjön. Sedan drottning Margaretas tid hade en politisk omorientering mot England och Nederländerna ägt rum. Erik av Pommern sökte, enligt denna hypotes, locka engelska och tyska köpmän till L, samtidigt som hansans privilegier i Norden inskränktes. 1428 brändes emellertid L av Hansan, som därefter behöll greppet över staden. Man har även hävdat att handel redan bedrivits vid fiskeläget och att L skulle vara ett försök att styra denna. Ett annat motiv som förts fram var syftet att ge karmeliterklostret en ekonomisk bas. L tillkom under en tid av ekonomisk expansion för de skånska städerna, vilket kan tas som indikation på goda förutsättningar även för L.

En intensiv byggnadsverksamhet redan från början, innefattande både kyrklig och profan bebyggelse, drog folk till L, och stimulerade hantverk och handel. Staden växte fram, enligt Lindholm, öster och söder om det äldre fiskeläget. Karmeliterklostret var gynnat av kronan, och blev ett viktigt inslag i L's kyrkliga och kulturella liv. Den andra stora kyrkobyggnaden i staden var stadskyrkan, S:t Johannis Baptista kyrka, vilken byggdes parallellt med karmeliterklostret och blev "en av de ståtligaste kyrkorna i Norden". Härutöver hade L flera mindre kapell och vårdinrättningar, som emellertid drabbades av reformationens framfart. Ett Knutsgille grundades i L vid okänd tidpunkt. Vid tiden för L's uppkomst hade Knutsgillet i Skanör överhöghet, som en följd av Skanörs blomstring under detta skede.

L's läge var politiskt och militärt utsatt, särskilt från sjösidan. L försågs med en "stadsbefästning", vall och vallgrav förstärkta av stadsmur, strax efter mitten av 1400-talet. År 1428 plundrades, som nämnts, staden av hansan (vitaliner), och den drabbades även av stridigheter mellan Karl Knutsson och Kristian I år 1452.

Efter dessa olyckor vidtog lugnare tider, och byggnadsverksamheten kunde fortsätta. Visserligen var, enligt Lindholm, skatterna tryckande, men "trots alla svårigheter lyckades Landskrona arbeta sig fram till en viss betydenhet." L's storlek och betydelse i jämförelse med andra danska städer kan, enlig Lindholm, härledas via städernas skattesatser och bemanning av skepp etc. L framstår då som en medelbetydande stad efter Malmö och Ystad men viktigare än Trelleborg, Ängelholm och möjligen även Helsingborg. Även Jacobsson talar om lugnare tider, men han har en något annan uppfattning om stadens relativa betydelse. Han åberopar en dansk folkmängdsuppskattning (sannolikt Aakjaers otillförlitliga tendens till överskattning av städernas invånartal) som uppgår till 1750 personer, samma storlek som Ystad och Halmstad. Staden hörde då till de större städerna i Skåne, anser han, och menar att den då nådde "sin största blomstring". 1514 flyttades landstinget till L för en tioårs-period och 1524 anlades där ett mynthus, som dock upphörde redan efter ett år. L ägde också rätten till handel på mynningen vid Mandalsälven i Norge, där en liten ort vuxit upp kring ett rikt laxfiske, och trätt i handelsförbindelse med hansestäderna, bl a Lübeck och Rostock. Även Christian II's korta regenttid blev en ekonomiskt stimulerande period för L och andra danska köpstäder. Kronans handelspolitik, riktad mot hansestädernas dominans och landsköp i allmänhet, bidrog till den positiva utvecklingen.

I samband med Christian II's fall besattes L 1525 av Sören Norby. Efter belägring tvingades Norby och staden underkasta sig Fredrik I's befälhavare Johan Rantzow. L spelade tillsammans med Malmö en viktig roll även under grevefejden. Efter belägring gav L upp i oktober 1535. Befarade efterräkningar blev mildare än väntat. Christian III gav tillgift och bekräftade stadens äldre privilegier. På 1540-talet beslutade kungen om anläggandet av en befästning vid L. Bygget stod klart 1559.

År 1516 hade Ängelholm fått stadsprivilegier, samtidigt som den äldre staden Luntertun skulle läggas ned. Trots en omvittnat positiv utveckling blev privilegieperioden emellertid kortvarig. Konkurrensen från L och Helsingborg blev övermäktig. Redan 1547 drogs stadsrättigheterna in igen. Befolkningen uppmanades flytta till L. De som stannade kvar bibehöll dock rätten till laxfisket därstädes. Många flyttade dock. En förteckning från 1551 räknar upp 86 personer som skulle få ersättning för flyttningen till L. Orten levde emellertid vidare, och redan från svensktidens början hade den representation i riksdagens borgarstånd. År 1767 återfick Ängelholm stadsrättigheterna.

Trots Ängelholms nedläggning uteblev den stora expansionen i L. Före 1500-talets mitt började en tillbakagång, som tillskrivits avtagande utrikeshandel och sjunkande lönsamhet inom sillfisket. Sillfisket hade sinat, hansestäderna försvagades och världshandeln tog nya vägar och hamnade i händerna på holländarna. Stadens beröring av orostiderna förbättrade inte situationen. Hårda prövningar för L, likväl som övriga danska köpstäder, blev krigsgärderna och utskrivningarna, inte minst under nordiska sjuårskriget. För att lätta det finansiella betrycket beviljades, vid 1580-talets början, statsmedel till upprustning av hamn och fästningsverk.

Under 1500-talets senare del ökade på nytt välståndet fram till 1600-talets mitt då L drogs in i de svensk-danska krigen. "De ständigt återkommande krigen under den närmaste 100-årsperioden fick katastrofala följder för Landskronas välstånd." Efter 1560-talets krig lyckades L emellertid förbättra sin situation för en period. Befolkningstalet kan ha uppgått till mer än 800. Utrikeshandeln var livlig, liksom den inre handeln på torgdagar och midsommarmarknaden. Kriget 1644-45 innebar dock förnyade prövningar för L. Gustaf Horn belägrade L i mars 1644. Staden var då folktom, så när som på den danska garnisonen, väl förskansad bakom fästningsverket. Belägringen blev kortvarig. Redan efter en dryg vecka intogs staden, och utsattes för förstörelse. Inte minder än 240 gårdar blev "ödelagda, brända eller nedrivna".

Efter freden i Roskilde 1658 gjordes Skåne, Halland och Blekinge till ett generalguvernörskap under Gustaf Otto Stenbock. Helsingborg och L gjordes till huvudorter för landshövdingar. Gynter Rosencrantz blev den förste landshövdingen i L. Preidentens i kommerskollegium, Krister Bonde, resa genom Skåne 1658 utmynnade i lovord över landskapets rikedom. Om L konstaterade han att situationen för tillfället var dålig, med över 150 ödegårdar och tomter, men att det goda hamnläget bildade förutsättningar för en ekonomisk uppblomstring. Vid denna tid närdes även planer från regeringen, att göra L till Skånes huvudstad. Under följdkriget efter Roskilde-freden blev L flottbas, och fick känna på hårda inkvarteringsbördor. L gynnades av Karl X Gustaf. Staden fick stapelstadsstatus.

Försvenskningen av de erövrade landskapen gick delvis ut över städerna i området. Soldater förlades dit, och garnisonerna skulle bestå till minst hälften av svenskar, viktigare befattningar besattes med svenskar och borgarskapen avväpnades. Man spelade också på motsättningar mellan städerna, bl a mellan Malmö och L. Sedan en sammansvärjning 1659 hyste svenskarna misstro mot Malmö. I stället satsades på L. Staden blev riksdagsplacerad, som stapelstad, före Malmö, och utrustad med generösa friheter från pålagor.

L blev en del i det svenska gränsförsvaret. En bastionsbefästning anlades runt slottet. De vidlyftiga planerna för L var emellertid för omfattande. Staden blev för stort utstakad. Kanaler blev aldrig byggda och tomma gator kantades av obebyggda tomter. Inflyttningsstimulanser blev verkningslösa. I stället ägde en viss utvandring rum. Trots detta ökade emellertid borgerskapet i storlek från 60 år 1663 till 140 år 1670. År 1670 upphävdes generalguvernementet. Länen Hälsingborg, Landskrona och Malmöhus förenades i stället under en landshövding. Generalguvernementet återupplivades på nytt under skånska kriget 1676. Som generalguvernör, från 1679 till sin död 1680, flyttade Johan Gyllenstjerna residenset till L.

Med postverkets inrättande i Sverige 1636 indelades riket i postdistrikt (vid seklets slut 84 till antalel), L blev säte för ett av postkontoren.

Under skånska kriget drogs L på nytt in i stridigheter. Staden erövrades av danskarna. Den 14 juli 1677 ägde det sk "slaget vid Landskrona" rum. Slaget avgjorde inte kriget, men ledde till betydande förluster på båda sidor. Den 27 september 1679 underskrevs freden i Lund, och den 21 oktober återlämnade danskarna L till den svenska kronan.

1676-79 års skånska krig skapade förödelse i flera skånska städer. L avbrändes i flera kvarter. Stora planer för L's framtid välvdes dock hos Karl XI, generalguvernören Johan Gyllenstierna och generalkvartermästaren Erik Dahlberg. Man ville bygga ut L till en betydelsefull garnisons- och residensstad. Tidigare planer på utbyggnader i L hade stagnerat, men med Gyllenstiernas val av L som residensort fick planerna konkretare utformning. Dahlberg uppmanades utforma en statsplan och ny fästning för 5000 borgare och 22 polygoner, något som han ansåg helt orealistiskt. Dahlberg utformade i stället stadsplaner för 12-1500 borgare, men ingen av dem kom till utförande i verkligheten. Gyllenstierna igångsatte visserligen byggnadsarbeten på fästningsverket, men hans borgång innebar samtidigt dödsstöten för de storvulna planerna. Kungen gav order om anstånd med byggandet 1680 och två år senare beslutades att L skulle behålla citadellet, men "slopas som befäst stad". De byggnadsverk som hunnit uppsättas revs ned. Att L's gynnade ställning nått sitt slut bekräftades ytterligare när privilegierna från 1663 år 1683 förnyades på blott fyra år. Vid samma tid beslutades att staden skulle ha endast en borgmästare och att presidenttiteln skulle bortfalla. Det hotande krigsläget 1689 blev den sista större krisen i L före en ca 30-årig (sic!) period av stiltje, som dock inte innebar någon nämnvärd utveckling.

Det stora nordiska krigets förra del gick i stort sett L förbi. Bortsett från truppsammandragningar år 1700, för överfart till Själland, förblev förhållandena lugna i L. Staden drabbades dock av pålagor och bördor liksom andra delar av riket. Efter Poltava 1709 ändrades emellertid situationen. Danskarna landsteg i Skåne, erövrade Helsingborg och gick mot L och Lund. Det svaga svenska försvaret retirerade, och omgrupperades vid Växjö. 1710 attackerades Helsingborg. Efter ett stort slag retirerade danskarna under panikartade förhållanden. L blev aldrig direkt angripet. I staden revs emellertid ett antal gårdar i fästningens närhet, och dit fördes sårade och soldater för vård och inkvartering. Även om direkta krigshandlingar inte direkt drabbade L, så nåddes staden ändå av 1710-11 års stora pest. Lindholm påstår att en fjärdedel av L's befolkning rycktes bort. Landsbygden och städer som Lund, Ystad och Malmö anses dock hårdare drabbade än L och Helsingborg. I en skildring över tillståndet i staden framförd vid riksdagen 1719 sägs att borgerskapet i L, genom pesten, krympte samman från 200 till 50 personer. Det klagades livligt över fattigdomen. Men klagomålen var färgade av de pågående förhandlingar om stadens kontingent.

Början av frihetstiden var en period för återhämtning. Antalet "skattdragande personer" ökade från 80 år 1716 till 136 år 1737. 1748 uppgick den mantalsskrivna befolkningen till 805 personer, vilket då var fler än motsvarande siffra i Helsingborg. Handelns uppsving gick trögt, men vid 1700-talets mitt anlades sockerbruk, yllefabriker, garveri, spinneri, skeppsvarv mm. Öresundsfisket var svagt, och åkerbruket var en viktig näring. Lindholm talar om "en småstad med oansenliga villkor". Inom och utanför staden fanns 1738 "något över 200 bebodda tomter och gårdar". 1749 fanns 960 mantal i L, varav 114 fattiga och 54 militära.

Hantverkarna hade expanderat kraftigt, men inte köpmännen.

Ett beslut 1747, att av militära skäl flytta staden, påbörjades men förverkligades aldrig i sin helhet, ej heller de planerade befästningsverken. Beslutet innebar också en rasering av den gamla staden, vilket dock förverkligades delvis. Projektet strandade emellertid till slut på allt för höga kostnader. Uppsvinget till följd av byggnadsarbetena avbröts under 1760-talet på grund av handelskris (1763) och den nya mössregimens sparpolitik. Efter krisåren inträffade dock på nytt en blomstringsperiod. Från 1700-talets sista årtionden började en långvarig stagnationsperiod i L. Invånartalet sjönk mellan 1800 och 1810 från 3827 till 2831.

Litteratur:

K. Arne Blom och Jan Moen, Städer och stadsbor. (Medeltida liv i Skåneland.) Lund 1990.

Bengt Jacobsson, Landskrona. (Medeltidsstaden 48) 1983.

Fredrik Lindholm, Landskrona från äldsta tider till nuvarande tid. Anteckningar efter skilda källor. Landskrona 1930.

Sven Lilja