Villmanstrand är en stad vid södra stranden av sjön Saimen (fi. Saimaa). På platsen låg sedan gammalt en känd marknadsplats, Lappstrand, som fick stadsprivilegier av riksdrots, generalguvernör för hela Finland Per Brahe år 1649. Privilegierna bekräftades av drottning Kristina år 1652. Staden var en av de sista så kallade uppstäderna som grundades under 1600-talet i det svenska riket. Staden fick en ”patent”, vilket var inte ett grundligt privilegiebrev. Det betydde att dess rättsliga och ekonomiska ställning var bräcklig. I likhet med de övriga städerna i närheten av staden Viborg (fi. Viipuri) hade inte heller Villmanstrand chanser i kampen mot det svenska rikets viktigaste tjärexportstad som hämningsfritt försökte dra nytta av de svaga nya städerna.
Villmanstrand var en slags ”mellaninstans” emellan bönderna och storköpmännen i Viborg, när dessa handlade med tjära och spannmål. Nästan alla av de viktigaste borgarna i Villmanstrand hade antingen tidigare haft nära kontakter med köpmännen i Viborg eller så hade de arbetat som deras bulvaner i Villmanstrand. Viborgs inflytelse var alltså stark och förklarar varför det var mycket svårt att hitta någon speciell stadskultur i Villmanstrand.
Stadsförvaltningen och rättskipningen utövades av en rådstugurätt som bestod av en borgmästare och 4–5 rådmän. De ledande borgarna och förvaltningsmännen härstammade nästan undantagslöst från Viborgs tyska eller svenska kretsar. Det fanns inte många andra tjänstemän i staden. Stadsprivilegier drogs tillbaka redan 1683, vilket för det mesta berodde på den snäva finanspolitik som utövades av den enväldige kungen Karl XI. Den absolute monarken hade ingen förståelse för sådana städer som inte kunde betala ut löner till sina befattningshavare eller punga ut med de krävda skattemedlen till kronans kassa. De till staden förlänade hemmanen (sammanlagt 12 stycken) återtogs till kronan. Stadens finanser gick ännu sämre efter det här beslutet. Villmanstrand degraderades till en köping och marknadsplats under den mäktiga Viborg. I verkligheten hade Villmanstrand hela tiden varit bara ”en filial” för viborgborna. Efter år 1683 fick Viborg rättighet att skipa rätt i Villmanstrand och under marknadstider satt där en nedre domstol, kämnersrätt, som dömde i mindre fall.
Befolkningen i Villmanstrand talade mestadels finska och härstammade i likhet med invånarna i alla andra i mitten av 1600-talet anlagda städerna från de omkringliggande landsbygderna. Staden hade en gemensam församling med Lappee socken. En ny kyrka byggdes i staden på 1660-talet. Redan på 1650-talet grundades en pedagogi eller en elementarskola som fortsatte sin verksamhet också efter det på 1680-talet fattade beslutet att lägga ner dess verksamhet.
Villmanstrand intogs av ryssarna i det Stora nordiska kriget år 1710. Efter freden i Nystad (1721) återlämnades trakten till Sverige och staden fick sina gamla stadsrättigheter delvis återställda. Den svenska regeringen uppfattade efter fredslutet att befolkningen vid östgränsen behövde fler handelsplatser för att kunna tävla med det till Ryssland förlorade Viborg om böndernas viktiga exportvaror. Villmanstrand underordnades nu som en köping till den nya stapelstaden Fredrikshamn (fi. Hamina, tidigare Veckelaks /fi. Vehkalahti), men det fick också en ordinarie domstol (kämnersrätt). Efter freden i Åbo (1743) inkorporerades staden med några andra territorier till Ryssland.
Författare: Petri Karonen |