Borgå (fi. Porvoo) har fått sitt namn efter en borgbacke som fortfarande ligger vid en å norr om stadens gamla centrum. Vissa saker tyder på att Borgå eller åtminstone den gamla borgen grundades av danska korsfarare – den lokala floran innehåller element som pekar på dansk proveniens och den finska namnformen Porvoo verkar snarare återge danskt än svenskt uttal (jfr. sv. torg – da. torv; sv. korg – da. korv). Också en annan nyländsk fornborg, Sibbesborg i Sibbo (fi. Sipoo) har förknippats med danskar och på kusten och i skärgården påminner några ortnamn om en seglingsrutt som förenade det danska väldet med den finländska sydkusten och den estniska nordkusten. Borgbacken i Borgå kan dateras till 1100–1200-talen, då danskar och svenskar konkurrerade om områdena i Finland och Estland och då Finlands obebodda södra kust fick permanenta invånare; p.g.a. den sena exploateringen kallades landskapet Nyland (fi. Uusimaa). Kampen om Nyland resulterade i svenskarnas seger och också borgen i Borgå omhändertogs av svenskarna. Senast år 1327 förvaltades borgen av en hövitsman som bar titeln ”advocatus Nylandiae”; han var alltså fogde över hela landskapet Nyland. Borgå hade en stadsskola redan under medeltiden.

Att det också uppstod permanent bebyggelse bredvid borgbacken berodde på att den förbi löpande ån förenade Finska viken med inlandet och att en viktig strandväg som löpte i riktning öst-väst passerade också Borgå. Bebyggelsen vid borgbacken fick erkänd stadsstatus år 1346 eller 1347. Bland det medeltida borgerskapet var tyskarna flertaliga, även om de skriftliga källorna troligtvis ger en överdriven bild av deras numerär. Den första vid namn kända borgaren i Borgå var i alla fall tysk, och bara en finskspråkig borgare kan beläggas i det medeltida Borgå. Största delen av borgerskapet liksom de övriga samhällsgrupperna var sannolikt svenskspråkiga och härstammade från Nylands svenskspråkiga kusttrakter. Läget var likadant också under 1600-talet. Det medeltida invånarantalet är okänt, men folkmängden sannolikt mer än fördubblades från ca. 300 till nästan 650 under tiden 1570–1650. I slutet av 1600-talet var Borgå en av Finlands största städer med sina 1 500 invånare.

I början av 1500-talet plundrades staden av danskarna, den brann ner år 1571, brändes ner av ryssarna år 1590. Också kronans handelspolitik hotade stadens existens. Kung Gustav Vasa ville förminska Tallinns ekonomiska makt och beslöt grunda en ny stad, Helsingfors (fi. Helsinki), på andra sidan viken på Nylands södra kust. Genom den kungliga förordningen av år 1550 ålades borgarna i fyra städer – Borgå, Raumo (fi. Rauma), Ulvsby (fi. Ulvila) och det nygrundade Ekenäs (fi. Tammisaari) – att flytta till Helsingfors. Tvångsförflyttningen genomfördes också, men eftersom den nya staden inte föreföll ekonomiskt blomstrande, när kungen besökte den, beviljades borgarna att återvända till sina ursprungliga hemstäder. Men efter Borgåbornas återkomst dröjde det sig till år 1579 innan kronan förnyade stadens privilegier; slutgiltigt fick staden tillbaka sin status först år 1602. I gengäld åtnjöt köpmännen i Borgå fulla stapelstadsrättigheter åren 1617–1639, men under andra tider var deras möjligheter till direkt utrikeshandel mer begränsade. År 1647 rankades Borgå som den 54:e av de 70 städer och år 1664 som den 68:e av de 97 städer som var representerade vid riksdagen.

Under medeltiden och Vasatiden verkar Borgå råd – åtminstone det sittande rådet – ha bestått av två borgmästare och 6–8 rådmän, men också här minskades numerären och det sittande rådet bestod av en borgmästare och en handfull, upp till fem, rådmän. Under Vasatiden kunde konungens fogde fungera som ordförande för rådets sessioner i små städer såsom Björneborg, Borgå och Nådendal, trots att stadslagen endast förutsatte fogdens närvaro och en eller två borgmästare enligt den hävdvunna praxisen skulle föra ordet. Den första kungliga borgmästaren nämndes år 1658.

Redan på 1200-talet verkar det ha stått en kyrka söder om borgen på östra sidan ån; den nuvarande stora stenkyrkan härrör sannolikt från 1400-talets mitt. Kyrkan fungerade som sockenkyrka också för invånarna i den omgivande socknen. Borgå hade redan under medeltiden en rådstuga som stod vid torgen i närheten av stadskyrkan, vilket påminde om förhållandena i många andra östersjöstäder. Den första bevarade kartan härrör från år 1652. Trots att byggnadsståndet, de idylliska trähusen, i det gamla centrum är av äldre datum, iakttar gatunätet på området ännu idag de medeltida konturerna.

Författare: Marko Lamberg

Referenser:

Edgren, Torsten & Gardberg, Carl Jacob, Porvoon kaupungin historia, osa 1: Porvoon seudun esihistoria. Keskiaika ja 1500-luku, suom. Irma Savolainen. Porvoo: Porvoon kaupunki 1996.

Gardberg, C. J., Borgå stads historia under medeltiden och 1500-talet. Helsingfors: Schildts 1996.

Gardberg, C. J., Gamla staden i Borgå: bebyggelse och sociala miljöer. Helsingfors: Schildts 2000.

Gardberg, C. J., Kaupunkilaitos keskiajalla ja uuden ajan alussa. Suomen kaupunkilaitoksen historia, osa 1: Keskiajalta 1870-luvulle, toim. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.

Gardberg, C. J., Stadsplan och byggnadsskick i Borgå intill år 1834. Helsingfors: Schildts 1950.

Hiekkanen, Markus, Porvoo. Keskiajan kaupungit, osa 1. Helsinki: Museovirasto 1981.

Hiekkanen, Markus, Suomen kivikirkot keskiajalla. Helsinki: Otava 2003.

Karonen, Petri, Kämnerinoikeudet Suomen kaupungeissa suurvalta-ajan alkupuolella (noin 1620–1660). Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1994.

Karonen, Petri, ”Raastuvassa tavataan”: Suomen kaupunkien hallinto- ja oikeuslaitoksen toimintaa ja virkamiehiä suurvalta-aikana. Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto 1995.

Kuujo, Erkki, Finlands medeltida städer. Urbaniseringsprocessen i Norden, del 1: Middelaldersteder. Det XVII nordiske historikermøte. Trondheim: Universitetet i Trondheim 1977.

Lilja, Sven, Städernas folkmängd och tillväxt. Sverige (med Finland) ca 1570-tal till 1810-tal. Historisk tätortsstatistik, del 2. Stockholm: Stads- och kommunhistoriska institutet 1996.

Lind, John H. et al., Danske korstog: krig og mission i Østersøen. København: Høst & Søn 2004.

Mäntylä, Ilkka, Porvoon kaupungin historia, osa 2: 1602–1809. Porvoo: Porvoon kaupunki 1994.

Ranta, Raimo, Suurvalta-ajan kaupunkilaitos. Suomen kaupunkilaitoksen historia, osa 1: Keskiajalta 1870-luvulle, toim. Päiviö Tommila. Vantaa: Suomen Kaupunkiliitto 1981.